Suomeksi
english
Hofors kommun
Hofors kommun


Dela Dela
Lyssna

Lyssna

Translate

Translate


Kerstin Hesselgren

Kerstin Hesselgren 1872-1962

När Kerstin var barn

Kerstin föddes i Hofors 4 januari 1872, för 143 år sen. Hennes pappa hette Gustaf Adolf och var bruksläkare och hennes mamma Maria var hemma och tog hand om barnen. Kerstin var äldsta barnet. Hon fick fem syskon, Hugo, Carl, Greta, Erik och Ingrid. Familjen bodde i doktorsvillan, som fortfarande finns kvar. Den ligger vid kanalen nära Hammardammen.

Hennes kusiner var åtta stycken och bodde på Herrgården, som låg nära doktorsvillan. Mammorna var systrar och de hittade på mycket skojiga saker för barnen. De var ofta ute i naturen på utflykter. De kunde klättra upp på något berg, plocka bär eller bada. På vintern åkte de skidor.

På den tiden fanns inte långbyxor eller overaller för flickor men flickorna fick åka skidor i sina kjolar. ”På somrarna gick vi flickor i regel pojkklädda” skriver Kerstin när hon blir äldre. Alla barnen, både flickor och pojkar lekte tillsammans. Det var inte vanligt på den tiden. En gång blev Kerstins bröder retade av en pojke de hade på besök, för att Kerstin fick vara med och leka med dem. Då försvarade bröderna henne och sa att Kerstin inte var någon vanlig jänta, utan en bra lekkamrat.

Alla barnen fick lära sig simma när de var små. Det var just inga andra barn än Hesselgrens som fick lära sig det. Kerstin kunde simma när hon bara var 4-5år gammal. Hon simmade i kanalen utanför huset. Varje lördag på sommaren fick de bada med kläderna på för att lära sig klä av sig i vattnet. Det var nog klokt av föräldrarna att lära barnen simma när det fanns så mycket vatten i närheten. Deras hus hade kanalen på ena sidan, en forsande ström på andra sidan och Hammardammen rakt fram.

Kerstins pappa hade sin läkarmottagning hemma i villan. Dit kom många människor som behövde hans hjälp. Det betydde också att Kerstin fick se att alla människor inte hade det så bra som hennes familj. Själv skrev hon när hon blev vuxen att hennes barndom var fylld av glädje och trygghet.

Kerstin glömde aldrig sin barndom i Hofors. När hon var 19 år och gick i skola i Schweiz skrev hon till sin mamma:

”Ack Hofors, ack Hofors, vad jag längtar förfärligt hem till dig.”

Kerstins utbildning

När Kerstin var liten var det inte vanligt att barn från en ”finare” familj gick i folkskolan som de flesta andra barn i Hofors gjorde. Hennes mamma lärde sina egna barn att läsa. Pappan arbetade så mycket att han inte hade tid. Hemma läste man ofta högt för varandra. När Kerstin var lite äldre anställde familjen två lärare, som undervisade barnen hemma. En av dem stannade tills Kerstin var 16 år. Bröderna fick gå i en pojkskola i Gävle. Det fanns ingen sådan skola för flickor. På somrarna hade man lärare hemma som läste med bröderna. Då fick också Kerstin vara med och läste matte och latin. Engelska lärde hon sig av en moster.

Hon fick ibland följa med på pappans resor när han skulle besöka sjuka. Hon smög ofta in på sjukstugan. Pappan berättade mycket om vad han var med om på dagarna, men också sagor och sägner och om märkliga människor han mött.

Kerstin förstod att det var skillnad på folk. På den tiden tyckte man att en bonde som ägde sin jord var ”bättre folk” än en torpare som betalade hyra för marken. Att vara smed var ”finare” än att vara bonde. Pappan berättade ofta framför brasan på kvällarna. Kerstin var pappas flicka och ville gärna bli läkare som han. Men hon var flicka och på den tiden tyckte man att det var för jobbigt för en flicka att ta studenten och ännu mer att studera till läkare.

När hon var 18 år skickades hon till en flickskola i Schweiz. Där lärde hon sig mera engelska, tyska och franska. Det var en skola, där man fick plugga hårt och hade mycket liten frihet. Hennes rum var så kallt att hon fick inflammation i halsen och måste opereras. Hon fick ärr på halsen, som hon hela livet dolde med höga kragar eller sjalar. Hon tyckte livet på skolan var tråkigt men var glad över att lära sig så mycket.

När hon kom hem skulle hon välja utbildning. I Stockholm läste hon till distriktssköterska och fältskär. Fältskär var en slags enklare läkare, som kunde göra små operationer och dra ut tänder. Sedan läste hon hushållsekonomi i Tyskland. Där tog hon examen som skolkökslärarinna.

Nu var Kerstin 25 år och det var dags för henne att hitta ett arbete. Vid den tiden dog hennes pappa och hon måste resa hem till Sverige.

Kerstins arbetsliv

Sitt första arbete fick hon som föreståndarinna vid Högre folkskolan för flickors hushållskola. Skolan fanns i Stockholm. Där stannade hon i åtta år. Hon tyckte om sina elever och sitt arbete här. Under den här tiden gjorde hon flera resor för att lära sig mera. Under sina resor träffade hon många spännande människor som hon lärde sig saker av. Hon blev också duktig på att tala andra språk än svenska.

Våren 1902 for hon till London för att bli yrkes- och bostadsinspektör. Inspektörerna skulle kontrollera att ägarna följde de lagar som fanns för arbete i fabriker. Ingen skulle behöva bli sjuk eller skadas på sin arbetsplats. Hon fick se hur illa kvinnorna hade det, som arbetade på de engelska fabrikerna. Arbetet var hårt, ett utedass skulle räcka för alltför många och det fanns ofta inga möjligheter att tvätta sig efter ett smutsigt arbete. Fabriksägarna blev ursinniga över att kvinnor skulle komma och tala om för dem hur det skulle se ut i fabrikerna. 1905 tog hon examen som bostads- och yrkesinspektör. Det blev avgörande för hennes framtid.

Statyn av Kerstin Hesselgren står vid Hofors hembygdsgård. Konstnären är Elvy Drugge.
Texten på statyns sockel visar att Kerstin var en föregångare på många områden. Hon kallades därför ”Kerstin den första”

När hon kom tillbaka till Sverige arbetade hon först som bostadsinspektör (1906 – 1909) i Stockholm, sen som skolköksinspektör (1909- 1912) och som yrkesinspektör (1912- 1934). Hon var den första yrkesinspektören i Sverige.

1936 när hon var 64 år blev hon pensionär. Det hindrade henne inte från att vara aktiv inom politiken.

Kerstin som politiker i Sveriges riksdag, första kammaren 1922-1934

Kvinnor i Sverige fick rösträtt 1921. Kerstin hade inte tidigare varit aktiv i politiken. Det året fick hon en fråga av liberala samlingspartiet i Stockholm om hon ville stå på deras lista till riksdagen. Hon stod långt ner på listan, så hon räknade inte med att bli invald. När hon på hösten var i Uddevalla för ett uppdrag som yrkesinspektör fick hon se en rubrik i en tidning. ”Kerstin Hesselgren har blivit invald i riksdagens första kammare”. Hon sa själv att hon ”halkade” in i Riksdagen. Utan att hon själv visste om det hade liberaler och socialdemokrater i Göteborg satt henne på sin lista. Hon blev den första kvinnan som blev invald i Riksdagens första kammare. Talmannen fick problem med vad han skulle säga. ”Min dam och mina herrar” kunde han inte säga, tyckte han. Därför fortsatte han under flera år att säga ”Mina herrar.”

När Kerstin kom till slottskyrkan i Stockholm för att delta i Riksdagens öppnande stack en polis fram sin arm och sa: ”Nä, inga fruntimmer här”.

Då sa Kerstin: ”Jo, denna gången går det.” Då blev det allmänt skratt runtomkring. Hon satt i Riksdagens första kammare 1922 -1934. Hon kom med många förslag. De handlade ofta om arbetslivet, om kvinnors löner och pensioner, utbildningsfrågor, stöd till fredsarbete, sexualundervisning och sociala frågor. En hjärtefråga för henne var att män och kvinnor i statens tjänst skulle ha samma lön. På den tiden hade kvinnorna sämre betalt än männen. Hon krävde också att det skulle finnas bättre utbildningar för flickor. De sociala frågorna kunde gälla bättre stöd för nyblivna mammor och läkarvård för landsbygdens barn.

Kerstin som politiker i Sveriges riksdag, andra kammaren 1937-1944

Trots att Kerstin nu var pensionär ställde hon upp i valet till Riksdagens andra kammare på en folkpartilista. Hon fortsatte att arbeta för sina hjärtefrågor. Det handlade som tidigare om att kvinnor skulle få samma rättigheter som män och om att barn skulle få det bättre. Hon föreslog att staten skulle betala ut barnbidrag till familjerna. Hon ville också göra det lättare för kvinnor att ha ett arbete, genom att staten gav bidrag till daghem. En ny fråga som hon engagerade sig i var att Sverige skulle ta emot flyktingar som var förföljda i andra länder. Det här var vid den tiden då nazisterna förföljde judar och romer i många europeiska länder. Hon tyckte Sverige hade för sträng flyktingpolitik, när man tog emot endast 3000 flyktingar. Det kan jämföras med att det i år kommit nästan 100000 flyktingar till Sverige.

Ingen som följde Riksdagens arbete kunde tvivla på att Kerstin stod på kvinnornas sida och såg sig som deras representant i Riksdagen. Det skrevs mycket om henne i tidningarna. Då användes ord som Förebild, Orädd, Kunnig, Världsvana, Med rötter i landsbygd och hos arbetare, Mod, Ansvar, Sanningssägare, Charm, Behaglig, Hjärta.

Kerstin Hesselgren var Sveriges första yrkesinspektör och första kvinnliga ledamot av Riksdagens första kammare. Hon kallades för ”Kerstin den första.”

Kerstin i Nationernas Förbund (NF)

Nationernas förbund bildades efter första världskriget. Det hade 50 länder som medlemmar. Tanken var att man skulle arbeta för att det aldrig mera blev krig. Det misslyckades man med. Andra världskriget bröt ut 1939. Efter det kriget ersattes NF av FN (Förenta Nationerna). Kerstin representerade Sverige i NF.

Där arbetade hon vidare för fred, mot rasism och för kvinnors rättigheter i hela världen. Hon fick många att lyssna när hon talade.

Minnet av Kerstin

Under sin livstid var Kerstin en av de mest kända svenskarna både i Sverige och utomlands. Man kunde läsa om henne att ”hon var en typisk svensk från landsbygd och arbetarbefolkning men också en modern, internationell världsdam”. En annan berömd svensk politiker, Alva Myrdal, skrev om Kerstin:

”Men något bör skrivas om hur ljuvlig Kerstin Hesselgren var, vilken solig människa. Hur hon välkomnade allt nytt och var så full av företagsamhet.”

1962, när hon var 90 år gammal dog Kerstin. Hennes grav finns på Ovansjö kyrkogård.

Kerstin Hesselgren har varit motiv på två svenska frimärken.

I Hofors har en gata och ett sjukhem fått hennes namn. En staty av henne finns vid Hofors hembygdsgård, som också har ett rum med Kerstinminnen. Hennes föräldrahem, läkarvillan i Hofors finns kvar. I Hofors finns också Kerstin Hesselgrensällskapet, en förening som arbetar för de värderingar som Kerstin stod för och för att bevara hennes minne.

Hofors Kommun
813 81  HOFORS

Besöksadress:
Granvägen 8

Växel:
0290-290 00

Org nr:
212000-2296

Hofors Kommun
813 81  HOFORS

Besöksadress:
Granvägen 8

Växel:
0290-290 00

Org nr:
212000-2296